Karma?

Jag är en god människa. I alla fall ibland. Som den här veckan t ex...

Måndag: En av spinningdeltagarna går tidigare från passet, i farten får hon med sig en annan deltagares jacka med nycklar, mobil mm i. Jag väntar snällt med tjejen som blivit av med sin jacka, skjutsar hem henne och inväntar att den andra tjejen kommer dit med jackan. Det tar ganska lång tid eftersom hon bodde på Dalarö och hunnit ända hem när vi väl fick tag på henne.

Torsdag: Tre tonårskillar står mitt i vägen och viftar förtvivlat på mig när jag kommer åkandes på väg hem från jobbet. De har haft friluftsdag i skolan och gått vilse. Frågar efter närmaste t-bana... Hmmm.... Det här var i skogen mellan Sorunda och Tungelsta... Det finns varken buss (jo, någon gång varannan timme kan det komma en om man har tur), tåg eller tunnelbana i sikte. Jag låter dem hoppa in i bilen (tänker ett kort ögonblick att nu kanske jag blir rånad), kör den tacksamma skaran pojkar till Tungelsta station där de glatt vinkar till mig när de springer mot tåget.

Man blir ju nästan tårögd av all denna vänlighet. Visst? Så... Karma.... Bring it to me! Tack!